Utanför min by så finns det en magisk källa

Som ett litet tankeexperiment så har jag (Mats) skrivit ihop en kort saga där vi för ett ögonblick låter balans, drömmar och lycka nudda vid varandra. Jag hoppas att analogierna funkar för dig och att du får en bra känsla för hur mycket ett tydligt mål kan betyda.

Utanför min by så finns det enligt sägnen en magisk källa från en underjordisk bäck. Bäcken mynnar ut på en brant klippavsats, högt över det dånande havet innan det sen rinner över kanten och försvinner. De som varit där har alltid kommit tillbaka med ett inre lugn och stort leende på läpparna och jag har aldrig sett så lyckliga människor som dessa.

Sedan min man dog för fem år sedan så dagdrömmer jag ofta om vad som skulle kunna hända om jag fick dricka av det där vattnet. Vad jag skulle önska mig. Vad jag skulle vilja säga till chefen. Och om resor och äventyr jag skulle vilja göra och som jag aldrig unnat mig. Men framför allt att jag inte skulle behöva känna mig så hemskt ensam och sorgsen hela tiden.

– Jag måste besöka den där källan och dricka av vattnet!  Nu vet jag att det är min dröm!!

Men drömmen är inte så lätt att uppnå.

Utmaningen är att man först måste ta sig fram genom en tät och mörk skog, sen gå över en smal och vinglig hängbro och slutligen klättra upp för en brant och hög bergvägg. Det kräver både mod, styrka, bra utrustning och vädret måste vara gynnsamt. Ramlar man ned i havet så försvinner man med strömmarna eller slår ihjäl sig mot klipporna.

Nej det är kanske inte något för mig som aldrig gjort något fysiskt och krävande. Jag vill verkligen ta mig dit upp men jag är rädd för att jag är för gammal, för tjock och alldeles för otränad.

Men jag kan inte få bort bilden av mig sittande där på klippan med en kopp av det där vattnet. Den finns på min näthinna varje dag!

Jag har även gjort en teckning av mig, den blå bäcken och den guldfärgade magiska källan som nu sitter upptejpad på kylskåpsdörren.

Det tog ett tag innan jag vågade tala om för mina barn att jag skulle dit upp men nu finns det ingen återvändo. De har till och med så smått börjat uppmuntra mig nu när de ser att jag har bestämt mig . Jag har satt ett datum i kalendern och jag har börjat spara undan pengar för att kunna köpa lite bra skor, träningskläder och utrustning.

Jag har börjat ta regelbundna promenader på helgerna och varje gång det kommer klättrare till byn så smyger jag efter och tittar på dem i min kikare. Jag studerar de också noga när de förbereder sin utrustning och jag gör små anteckningar och ställer korkade frågor. De ser så självsäkra ut och verkar veta vad de gör men jag försöker tänka att de nog inte föddes till klättrare. De har väl också lärt sig det här på nåt vis?
Och jag har sett att det verkar vara alla sorters människor som kommer till byn. Det är färgglatt klädda ungdomar och det är gamla och ibland rätt så otympliga damer och herrar som beger sig uppför berget.

Om de kan så ska väl jag också kunna…!!

Sedan den dagen då jag satte min dröm och målbild på kylskåpet så har mitt mål varit med i alla mina dagliga beslut.

Jag har avstått att köpa andra kläder för att ha råd med klätterutrustningen, jag går i trappor så ofta jag kan och har börjat gå på jympa regelbundet. Jag läser om bergsklättring och tittar ofta på filmer på Youtube om bergsbestigning. Jag har lagt ut smala plankor i trädgården som jag balanserar på när jag ska till förrådet. Jag har till och med börjat öva lite försiktigt i ett bra klätterträd på tomten och grannarna tittar väldigt konstigt på mig.

Mina kollegor tycker att jag är knäpp och de fattar inte varför jag sliter och uppoffrar så mycket bara för att få ”smaka på det där vattnet”. En del skrattar öppet åt min plan och konstigt nog verkar några tycka bättre om mitt gamla tråkiga och vanliga jag. De verkar inte förstå någonting av det jag berättar?

Hur kan de tycka så då de istället borde se att jag har börjat gå ner i vikt och är starkare, friskare och gladare än på länge. Jag inbillar mig också att jag fått bättre balanssinne och det är helt otroligt vad jag har lärt mig mycket nytt och spännande sen jag gick med i klätterklubben. Jag har fått nya fantastiska vänner som har bestigit Kilimanjaro och Kebnekaise och vi har gjort små roliga utflykter under året då vi till och med fått prova på friklättring.
Det är så kul så jag nästan skäms.

I dag är det dags!  Nu har jag förberett mig i över ett år och idag ska jag upp.

Vädret är perfekt den här morgonen och när jag efter en krävande skogspromenad med ryggsäck kommer ut vid skogsbrynet så möter jag en helt obekant klättrare som måste ha sovit över på klippan, men som nu kommit ned igen.
Han skiner av lycka, kramar om mig och säger
– Lycka till nu och glöm inte njuta av äventyret på väg ditt upp också! Följ din dröm bara.

När jag kommer fram till hängbron så viker sig nästan mina ben trots att jag fortfarande står på fast mark. Nu måste jag bara övervinna min rädsla och göra det jag tränat på. Inte se bakåt och inte tänka på vad som kan gå snett.  Ta ett steg i taget och hålla blicken riktad på målet där framme. Känna efter hur det kommer att kännas när jag kommit över och hur mycket lättare det kommer vara på tillbakavägen.

Efter en del våndor och vinglande så kom jag över helskinnad och oerhört stolt även om det var riktigt otäckt ibland. Jag hade klarat hängbron och hade gott om krafter kvar.

Nästa stora utmaning kändes nästan oöverstiglig. Bergssidan hängde över mig och det kändes mörkt, kallt och ensamt där vid foten av klippan. Hur kunde jag vara så korkad att ge mig på det här?  Men jag vet ju vart jag ska och jag får helt enkelt ta mig upp dit i etapper. Och även om jag ibland måste fira ner mig en bit och ta en annan väg, så är jag ändå på väg åt rätt håll, nämligen uppåt!

Efter många timmars slit och en del missöden och omtag så var känslan av att komma upp över kanten det mest magiska jag upplevt.
Jag lade mig ned raklång och grät som ett barn. Rädslan hade släppt sedan länge och jag upptäckte att jag hade njutit av nästan varje minut. Jag var otroligt nöjd med mig själv och jag fick nypa mig i kinden för att fatta att jag hade klarat det.

Jag hade tagit mig hit efter nästan 50 år av sneglande upp mot den här klippan. När pulsen efter ett tag gick ned så tittade jag ut över havet och kände mig helt lugn och tillfreds. Efter en stund kom på varför jag klättrat hit upp och sa högt:
– Magiska källan!!  Jag hade nästan glömt den. Jag samlade ihop mina rep och verktyg, tog fram min kåsa och en tom flaska och ställde ifrån mig ryggsäcken. Jag borde kunna höra bäckens porlande eller se vart det rann över kanten. När jag letat överallt i en halvtimme så kom jag fram till en fin utsiktsplats där det satt ett ungt par med ansiktena vända mot havet och de njöt av solen. De hade tänt en liten eld, plockat fram lite lunch och en termos kaffe som de vänligt delade med sig av.
När vi pratat lite om hängbron, klättringen och om väder och utsikten så satt vi tysta en lång stund innan jag tog mod till mig och frågade rent ut.

– Det finns ingen magisk källa va?

– Näe, det finns inte ens en vattenpöl här uppe svarade mannen.

– Hmm. Det gör ingenting svarade jag! Jag hade det på känn!

Vi skrattade länge om min dröm och om olika fantastiska platser man skulle vilja besöka, andra bergstoppar att sitta på och känslan av att lyckas och att kunna ha det så här enkelt och bra. Efter att ha bytt telefonnummer med paret så gjorde vi sällskap och hjälpte varandra ned för berget tryggt och säkert under resten av eftermiddagen.

Helgen efter så berättade jag om min dag för mina barn som hade kommit på besök. De var väldigt förvånade och imponerade. När jag kom fram till berättelsen om själva målet med min dröm, att få dricka ur den magiska källan, så såg jag att de olustigt vred på sig och såg besvärade ut.

– Mamma, är du besviken? undrade min dotter.
– Nä inte alls svarade jag med eftertryck. Jag hittade den magiska källan och vattnet smakar underbart. Jag har det med mig varje dag nu och det har förändrat mitt liv totalt.
– Hur då? frågade barnen unisont.

Jag berättade ärligt för dem om hur dåligt jag hade mått under många år, hur ensamt det ofta var för mig och hur tufft det hade varit att försöka behålla det stora huset och andra saker. Men också hur den där fula teckningen på kylskåpsdörren har gjort att jag har gått ned i vikt, fått bättre kondis och sover gott om nätterna.

– Jag har börjat göra mig av med saker och bytt ut en massa gamla tunga och onödiga ”ryggsäckar” mot en liten användbar som väger väldigt lätt att ha på ryggen. Och jag har bestämt mig för att sälja huset och flytta till en lägenhet. Ni vill ju ändå inte bo i huset när jag dör. Jag behöver pengarna till att resa och dessutom vill jag bo närmare klätterklubben där jag har mina nya vänner.
Dessutom så bor Bengt där i stan och honom vill jag träffa oftare. Så nu fick jag det sagt också! skrattade hon försiktigt och gjorde sig beredd på en storm av frågor och gnäll!

– Bra gjort morsan! sa de en i taget och gav henne en kram.
– Och grattis till ett nytt liv, för vi verkar ha fått en helt ny mamma!  Bildresultat för mountain climbers